Au-pair i USA!

Det är helt sjukt hur ensam man kan känna sig här. Jag är omgiven av en familj ungefär 24 h om dygnet och umgås med Ida nästan varje dag. Men hur kan det komma sig att jag känner mig så liten, så ynklig och så ensam? Det är sjukt, jag tror inte man kan förstå känslan förens man varit iväg så här själv. Vissa som jag pratat med här nere säger att de inte längtar hem så mycket, hur är det möjligt!? Jag saknar mina vänner, min familj och allt som har med Sverige att göra! Ibland funderar jag på vad jag gör här! Herregud, jag vill till Sverige. MEN jag är faktiskt här för att bli mer självständig, lära mig språket och LÄRA mig att klara mig på egen hand. Det som känns jobbigt är att man inte kan lita på någon till 100%. Hemma har jag min familj som alltid ställer upp, vänner som ALLTID ställer upp. Hemma har jag en trygg plats som jag inte behöver fundera på om de är ärliga eller finns där för en. För de finns alltid där. Gud, trodde aldrig jag skulle säga detta men jag vill bo i Sverige, bo hos mamma och pappa. Känna mig älskad och behövd.

Mina kompisar pratar alltid om att de ska flytta långt hemifrån när de börjar plugga, komma ifrån tråkiga Markaryd. Men man märker att de inte varit iväg från sin familj ett längre tag. Det är ett så stort steg och en sån stor förändring. Jag kanske kommer vänja mig vid livet här i USA men jag kommer alltid älska, sakna och gråta för att jag saknar allt där hemma. Känslan är obeskrivlig. Ibland funderar jag till och med på hur jag ska klara av ett år här. Shit alltså, jag är en hemmamänniska =)

Jag älskar min familj. Puss på er!